Panikmorgon

Idag väktes jag av en panikslagen mamma som säger "juulia, var är min bilnyckel?". Min trögstartade hjärna kopplade till en början inte varför hon frågade mig, jag har ju inte ens körkort än? Efter en minuts betänktetid slog det mig att jag, naemi och Henke lånade ju faktiskt bilen igår när vi var och åt i stan. Ojski bojski, Henke kanske har nyckeln? Mamma springer ut ur mitt rum och börjar ringa hit och dit. 2 minuter senare kommer hon omspringande igen för det är tydligen något fel på hennes telefon så hon får låna min. Efter många om och men hör jag att de kommer fram till att Henke har fortfrande nyckeln och mamma ska därför gå till jobbet. Hon springer in på mitt rum för tredje gången den här morgonen och lämnar tillbaka min telefon och ger mig en lägesuppdatering. Okej tänkte jag, inte mycket att göra, sånt som händer och nu kan jag sova vidare, trodde jag. Jag släcker min lampa och kryper ner men 10 min senare knackar det på dörren, vovven börjar skälla och jag går upp för att kolla vem det är. Och vem står där med nyckeln i handen? Henke himself. Problemet är ju nu att mamma är redan påväg till jobbet och bilen står ju kvar här så Henke kommer ändå vara tvungen att köra dit den sen. Ja, nu är det väl ändå min tur att sova tänker jag när Henke har gått. Ack nej, när jag har släkt min lampa för femtielfte gången så ringer min mobil. Det är pappa. "hej gumman, du hade ringt?" fast nä, det hade jag inte. Utan det hade mamma gjort i ett försök att få tag i naemi som var hos pappa. Så nu ligger jag i min säng och provar uppdatera från mobilen första gången. Nu ska jag gå upp och dricka kaffe och tycka synd om alla som var inblandade i denna panikmorgon. Jag hatar panikmorgnar.