kärleksförklaring i dess renaste form

Okej, jag tror faktiskt att gemene man inte riktigt förstår hur underbart fantastiska och härliga mina vänner är. Det tycker jag är sorgligt. Jag önskar att alla kunde förstå. 


Idag jobbade jag och åkte sedan direkt till körskolan och körde mörkerkörning. Tanken var sedan att jag, om jag hann, skulle möta upp mina vänner i stan. Jag var skeptisk till om jag skulle hinna redan igår men idag gjorde jag slag i saken iallafall. Först blev jag avsläppt hemma efter min mörkerkörning, där slängde jag i mig lite mat och sen gjorde jag ett snabbt teoritest där jag var bäst och vann över min storebror. Bara här hör man ju att min dag börjar bli bättre? Jag tog sedan tillfället i akt när min mor skulle köra min bror hem, jag övningskörde då in till stan för att möta upp mina vänner som då befann sig på Haket. Det var tio dagar sen jag såg dem sist och reunionen var verkligen underbar. 


Det är riktigt sjukt att jag, på något sätt, lyckades kamma hem dessa människor som mina vänner. Hur kan man egentligen ha så roligt när det enda man egentligen gör är att sitta på rumpan och pratar om allt mellan himmel och jord? Jag hoppas verkligen att alla ska få vara med om den tillhörighetskänslan. Världen skulle nog, antagligen, vara en bättre plats då. 


Herregud vad blödigt det blev. Aja, så sant som det är sagt. 


Mina vänner är bäst, ingen protest.